Optiska telegrafen

En telegrafisk station. Fredrik Akrell 1838. (Skärgårdsmuseets arkiv, från f d Telemuseum)

Ordet telegraf lär ha myntats i slutet av 1700-talet som en bildning av grekiska tele = fjärran och grafein = skriva

Fransmannen Claude Chappe uppfann en komplicerad telegraf med tre sammankopplade visare. Chappe var ursprungligen präst men förlorade sitt ämbete i samband med revolutionen. 1793 fick han i uppdrag av nationalförsamlingen att anlägga en optisk signaleringslinje, med 22 stationer, mellan Paris och Lille. Systemet användes främst för militärt bruk och var uppbyggt av master med semaforliknande vingar. Dessa kunde vinklas på olika sätt med ett system av linor och trissor.

Svensken Abraham Niclas Edelcrantz, född i Åbo 1754, död 1821 i Stockholm, var en svensk friherre, ämbetsman, teaterchef, skald, riksdagsman samt under 35 år ledamot av Svenska Akademien. Han var även uppfinnare och tog fram en ny och betydligt mer användbar konstruktion av Chappes optiska telegrafsystem med nio tavlor ordnade 3 x 3 med en extra tavla ovanför. Systemet byggde på en binär lösning, öppen lucka = 1 och stängd lucka = 0. Med hjälp av kikare kunde luckornas avläsas på långt avstånd. Systemet möjliggjorde 1 024 kombinationer.

De översta tre tavlorna var värda 0 eller 1, de mellersta 0 eller 2 och de understa 0 eller 4. En horisontellt ställd tavla var värd 0. Man fick lägga ihop tavlornas värde uppifrån och ned och kunde maximalt få det oktala talet 777 som motsvarar 512 decimalt. Med den extra tavlan fick man dubbelt så många kombinationer. Man hade en kodbok där ett visst oktalt tal betydde ett ord eller ett helt uttryck. Tavlorna styrdes inifrån huset med den orgelliknande ”regeringen”. Det fanns fasta kikare monterade i riktning mot de närmaste stationerna.

Telegrafen på Kasberget vid Söderby var 1808 den femte på linjen från Stockholm mot Korsö.

Edla Westerberg från Långholmen (1860-1934) berättar i Janssons bok ”Skärgårdsliv i forna tider” att vintern 1866 kom en fora om 16 hästlass på isen från Siarö med en ny uppsättning signaler. De gamla hade ruttnat.

Telegrafisterna tjänstgjorde två och två och skulle bevaka inkommande signaler och utan fördröjning sända vidare. Telegrafsystemet var öns första bredband och man kunde komma upp i den då svindlande hastigheten 2 bits/s.

Andra länder tog efter Edelcrantz lösning.

Optisk telegrafi och svenska försvaret

Efter försöken 1794 mellan Stockholm och Drottningholm beställde Gustav IV Adolf redan samma år telegraflinjer till Karlbergs slott samt till Fredriksborgs och Vaxholms fästningar, 1796 till Grisslehamn samt över Ålands hav till Eckerö. Huvuduppgiften var att varna för eventuellt fientligt angrepp mot den svenska kusten. De optiska telegrafstationerna placerades på platser där fri sikt fanns till nästa station. Varje station utgjorde en länk i en kedja och en signal repeterades från en station till nästa, till dess att den nådde adresstationen. En viktig linje gick från fyrplatsen Söderarm till kungliga slottet i Stockholm med förlängning till Drottningholms Slott. En mellanstation låg vid Vaxholms fästning.

Efter etableringen i Stockholms skärgård byggdes telegraflinjer mellan Göteborg och Marstrand, Helsingborg och dess närhet samt även mellan Karlskrona och dess kringliggande befästningar.

I samband med Finska kriget 1808 byggdes optiska telegraflinjer snabbt ut till viktiga platser på östkusten. I september 1808, när Korsölinjen stod klar, telegraferade man inledningsvis över Nämdö Böte. Redan efter en månad valde man att ersätta Nämdö Böte med en station på Runmarö.

Fr.o.m. den 26 oktober 1808 såg den optiska telegraflinjen från Stockholm till Korsö ut på följande sätt: Katarina kyrka i Stockholm – Galtberget i Älta – Trinntorp i Tyresö – Skälsmara på Ingarö – Söderby (Telegrafberget) på Runmarö – Korsö.

Efter freden 1809 fick telegrafnätet förfalla “då man ej hade några viktiga meddelanden att fortskaffa”, med undantag av stationerna i göteborgsområdet. Under 1830-talet blev den politiska situationen i Europa spänd och svenska regeringen ansåg det nödvändigt att förstärka kustförsvaret. 1836 befallde därför Karl IVX Johan att de edelcrantzska telegraferna i Stockholms, Göteborgs och Karlskrona skärgårdar skulle återuppbyggas samt bemannas med en telegrafkår, tillhörande den militära Topografiska kåren. Det nya telegrafnätet fick sin största utsträckning under Krim-kriget på 1850-talet, när västmakterna hade flottstyrkor i Östersjön.

Optisk telegraf i handelsflottan och lotsväsendet

Efter återuppbyggnaden 1836 fick även lotsväsendet nyttja den optiska telegrafen. Erik Norman (Norrsunda, Runmarö) berättar i Föreningen Skärgårdsmuseets medlemsblad nr 2 vad som hände hans farfar, som var lots, den 11 maj 1850:

”…lotsen och småbrukaren höll på med dessa förberedelser då icke helt oväntat telegrafisten från Telegrafberget i Söderby visade sig och styrde rak kurs på vår arbetsamme odalsman. Uttrycket i telegrafistens ansikte visade tydligt att något var i görningen. Han hälsade hjärtligt och avvaktade ej svar. Han var ivrig att omtala den glada nyheten att lotsen skulle infinna sig i Stockholm så snart som möjligt för att lotsa årets första fartyg ut genom skärgården.”

Civil användning/allmän korrespondens

Efter att tidigare ha varit reserverad för officiella och militära meddelanden öppnades telegrafen den 1 maj 1837 för allmän korrespondens. Den svenska Telegrafinrättningen var det första statliga telegrafföretag i världen som tillät detta. Stationerna kallades telegrafer och meddelandet telegram.

Optisk telegraf på fastlandet

1853 togs den optiska telegraflinjen mellan Stockholm och Uppsala i bruk. Det fanns även planer på en linje mellan Stockholm och Göteborg, men den förverkligades inte.

Vädret och de olika årstidernas inflytande

Vädret var en viktig faktor för hur telegrafisterna klarade av sina sysslor. Systemet hölls igång under perioden april – november och var bemannat sex timmar per dag. Mitt på dagen höll man rast då starkt solljus försvårade avläsningen. Efterhand byggde man små bodar vid foten av telegrafmasterna. De fick inte värmas upp då det riskerade att kikarlinserna kunde imma igen.

Elektrisk telegraf ersätter den optiska

1858 öppnades en elektrisk telegraflinje mellan Stockholm och Dalarö. Det blev början på slutet på den optiska telegrafen, som nu avvecklas i relativ långsam takt. Först försvann den i vår skärgård. 1869 drogs linjen som passerade Telegrafberget på Runmarö in. På västkusten fanns den optiska telegrafen kvar till 1881. Edelcrantz tekniska mästerverk stod sig i närmare 100 år!

Tabell över optiska telegrafstationer på östra kusten fr.o.m. 1836

Detalj ur “Charta öfver Telegrafiske Stationerne ifrån Stockholm till Gefle, Eckerö, Korsö och Landsort determinerade år 1808”. I övre högra hörnet förtoning från telegrafberget över Långholmen mot Sandhamn och Korsö 1080. (Skärgårdsmuseet, svartvit kopia från Kungl. Bibl. färglagd av Walter Krasse 1972.)

The optical telegraph in Söderby (Southern Village) on Runmarö

Telegraphy refers to several different techniques for transmitting text or symbols over a distance. The concept of optical telegraphy, a predecessor to electrical telegraphy, is attributed to the English physicist Robert Hooke. In a lecture to the Royal Society in 1684, Hooke described a method for transmitting a message, one letter at a time by making optical images of objects of varying form hung in a frame. His idea was never used in practice.

It was Claude Chappe in France who first invented a practical optical telegraph in 1793. In Sweden Abraham Niclas Edelcrantz designed a variation of the optical telegraph with ten iron doors mounted on a mast, each door having two positions, resulting in 1024 different combinations. Using binoculars one could “read” the message at a distance. The system had its debut on October 30, 1794, when a birthday greeting was sent to King Gustav IV Adolf from the bell tower of the Katarina Church in Stockholm to his castle at Drottningholm, a distance of almost 11 km. Later the same year, the King ordered a military optical telegraph for the Swedish coast to transmit warnings of potential approaching enemy attacks.

A Korsö Line optical telegraph was constructed in 1808 during the Finish war, first crossing Nämdö Böte but after just a month was replaced with a station in Söderby on Runmarö.

The telegraph route went from Katarina Church in Stockholm, to Gatberget in Älta, to Trinntorp in Tyresö, to Skälsmara on Ingarö, to Söderby (Telegraph Mountain) on Runmarö, and finally to Korsö. This telegraph network fell into disuse in 1809 with the end of the Finnish War but was revitalized and manned in 1836 by order of King Karl XIV Johan. This telegraph network was to be manned six hours per day from April to November and was essential for the sea pilots on Runmarö and nearby islands as well as for general correspondence. Personnel took a break midday when the bright sun made reading the signals difficult.

In E Alfred Jansson’s book “Archipelago Life in Early Times”, Edla Westerberg (born 1860) writes about the optical telegraph on Telegraph Mountain (Kasberget): “The telegraph had its station on Kasberget just south of Söderby where the telegrapher could sit in his house and send the message by manipulating pedals connected to the mast.”

The installation of a Morse code electric telegraph line in 1858 between Stockholm and Dalarö marked the beginning of the end for optical telegraphy network which was slowly eliminated. The station which passed Telegraph Mountain on Runmarö was closed in 1869.