Det är 1288. Detta år skänker Magnus Birgersson (Ladulås) Runmarö och kringliggande öar till Klara kloster så att Franciskanerbröderna ska kunna bryta kalk där. Att det finns kalk förstår munkarna när de ser floran och faunan på ön på sin väg från Gotland till Stadsholmen.
Livet på Runmarö kommer att förändras. Ön får fler invånare och de som bodde där från början finner sin ö invaderad av främlingar.
Det mesta i pjäsen är uppdiktat. En del är dock sant. Det har verkligen hänt att fartyg med kalk förliste. En völserit som förekommer i pjäsen förekom faktiskt på flera ställen i Norden så sent som på 1200-talet. I en scen nämns ordet avvard. Det är en ”skatt” till staten på den tiden. Kyrkan tog samtidigt ut tionde.